Efter flera år av förhandlingar och sökande efter en möjlig svensk koloni i Västindien under hela 1700-talet så lyckades Gustav III och Sverige till slut. 1784 kom Sverige överens med Frankrike som i utbyte mot vissa handelsrättigheter i Göteborgs hamn överlät ön S:t Barthélemy till Sverige.
S:t Barthélemy, eller St. Barth som den kallas idag, är en tropisk ö ungefär lika stor som Lidingö i Stockholm och belägen i den Västindiska övärlden. Gustavia är den enda staden på ön och är uppkallad efter Sveriges kung Gustav III. 1785 förklarades den nyanlagda staden Gustavia som en frihamn och blev genast en mycket viktig plats för svensk och internationell handel i Västindien.

Gatuscen från Gustavia under 1800-talets första hälft. Denna bild är lånad från Svenska S:t Barthélemysällskapets bildbank.

Gustavia växte mycket snabbt och runt sekelskiftet 1800 var Gustavia en av Sveriges största städer till invånarantal räknat. Anskaffandet av ön blev även starten för det Kungliga Västindiska kompaniet. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet blomstrade kommersen på ön.
Olika nationaliteter, kulturer, språk och religioner blandades till en mycket speciell kultur. Efter ett flertal sammanfallande faktorer såsom politiska förändringar och flera ödesdigra orkaner på ön gjorde att S:t Barthélemy förlorade sin politiska och ekonomiska betydelse i mitten av 1800-talet. Till slut köpte Frankrike tillbaka ön år 1878.

Idag blomstrar S:t Barthélemy igen och är en mycket populär och trevlig semesterö.
S:t Barthélemy är fortfarande en del av Frankrike men som ett arv från svensktiden har ön fortfarande ett visst självstyre, frihamnsrättigheter och skattefrihet i behåll.

Slaveriet på St. Barthélemy

Som alla andra europeiska nationer med kolonier i Västindien drog också Sverige fördel av slavhandeln och St. Barthélemy blev en plats för svensk och internationell slavimport och handel med slavar från Afrika.

St. Barthélemy hade en kuperad terräng med mindre bördig jord, detta medgav inte en plantageekonomi med framför allt socker som på angränsande öar. Sverige satsade istället på handel och att göra ön till en frihamn, inte minst vad gällde transithandeln av slavar till franska kolonier där det rådde brist på arbetskraft.

De största slavägarna på St. Barthélemy hade cirka 20-30 slavar. Alla slavar var sina ägares egendom och kunde användas efter behag. Det var t.ex. vanligt att vita rika män i Gustavia hade slavmätresser, samtidigt som det var olagligt för en vit man och en färgad kvinna att umgås offentligt.

Slavar levde under speciella slavlagar på St. Barthélemy som instiftades av de svenska myndigheterna. Mycket hårda straff kunde utmätas även för mindre brott. Men slavarna på St. Barthélemy sägs trots detta ha haft en bättre situation än slavar på andra öar.

1813 förbjöds slavhandel i alla Sveriges territorier, men man hittade vägar att kringgå detta och handeln fortsatte. Importen av ”nya” slavar från Afrika stoppades dock. I oktober 1847 avskaffades slutligen slaveriet även på St. Barthélemy. Den svenska kolonialförvaltningen hade på uppdrag av svenska riksdagen påbörjat slavarnas friköpande från sina ägare ett år tidigare. Sammanlagt vann 523 slavar på St. Barthélemy sin frihet på detta sätt. Många av dem lämnade ön.

Till svenska Kronans heder bör framhållas, att den officiella slavhandeln, kompaniprivilegierna till trots, blev liten. Däremot grundade flera privatpersoner och handelshus, även svenska, sina förmögenheter på slavhandel.

Mer historisk information om S:t Barthélemy hittar du på:

www.stbarthsallskapet.com